skip to main |
skip to sidebar
På väg hem från sitt arbete en gråkall onsdagskväll i november noterar undertecknad en enorm reklamaffisch uppspänd över Malmö centralstations vänthall. Ett flagrant stavfel har smugit sig förbi reklambyråns korrekturläsning, vilket avsevärt värmer ett filologhjärta.
Läs även andra bloggares åsikter om språk, stavfel och Malmö
Svenska Dagbladet skriver idag (20 juli 2007) om den brittiske författaren David Lassman, som skickat in lätt maskerade kopior av engelska klassiker som Jane Austens Stolthet och fördom till olika bokförlag. I retur erhöll han endast refuseringsbrev från samtliga bokförlag utom ett, som insåg att det rörde sig om en kopia.
Detta skulle, enligt Lassman, visa på hur omöjligt det är att bli utgiven i dagens utgivningsklimat och andemeningen är naturligtvis att inte ens Jane Austen skulle bli utgiven om hon verkat idag. Jag menar att detta inte bevisar ett dugg.
Konstverk i allmänhet och litterära verk i synnerhet är i högsta grad produkter av den tid - eller snarare kontext - i vilken de produceras; de både speglar och utövar inflytande på sin omvärld. Detta gäller självfallet både stilistiskt och innehållsmässigt. Ett litterärt verk - det må vara en pjäs, en roman eller seriealbum - uppnår sin storhet genom det bestående inflytande som det utövar i sin kontext och därmed även också det inflytande som det har över senare generationer.
Således skulle en ny roman av Jane Austen inte vara särskilt gångbar idag, eftersom verket befinner sig utanför sin kontext. Det tillför dels inte något nytt eller revolutionerande till genren innehållsmässigt och dels inte stilistiskt eftersom historieberättandet slipats och förändrats under de tvåhundra år som gått sedan Austen verkade. När en läsare njuter av en Jane Austen idag, gör han eller hon det i vetskap om att dessa förhållanden råder.
Det skall inte förnekas att Jane Austen haft ett icke obetydligt inflytande på senare litteratur, men därmed inte sagt att samma litteratur skulle kunna ges ut idag.
Andra bloggar om:
Jane Austen,
litteratur,
språk
En doft av svunnen tid
Med anledning av att gruppen bakom Svenska akademiens ordbok nyligen gjort häfte 359 till 363 sökbara på webben, vill jag passa på att oförblommerat rekommendera denna publikation. Antalet timmar (utanför arbetstid, naturligtvis) som tillbringats på denna webbplats sedan den startade törs jag inte ens våga mig på att uppskatta, utan nöjer mig med att konstatera att Svenska akademiens ordbok är en outsinlig källa till glädje.
Svenska akademiens ordbok är ett pågående projekt som strävar efter att kartlägga det svenska språket från 1500-talet och fram till våra dagar. Projektet har, med varierande grader av intensitet, varit i drift sedan slutet av 1700-talet och beräknas slutföras kring 2020. Det rör sig alltså om ett i högsta grad historiskt verk - den första artikeln uppges vara tryckt 1898 - varför mitt intresse för ordboken inte berör nyttoaspekten i någon större utsträckning, även om etymologi finns noggrant angiven för de flesta artiklar. Nej, intresset berör snarare möjligheten att kunna bläddra genom det svenska språkets utveckling, att upptäcka små gyllene, torrt humoristiska citat, att kunna se hur 1930-talets redaktion förhöll sig till 1890-talets ord, att upptäcka uttryck som fallit i glömska och - inte minst - att mellan raderna se den sprudlande språkglädje som ger upphov till onödigt komplicerade men synnerligen intressanta beskrivningar av mycket enkla begrepp.
I ordboken kan man till exempel läsa följande under uppslagsordet lukt:
utdunstning av (l. egenskapen att kunna utdunsta) ytterst fina partiklar som med luften föras upp i näsan o. gm retning av vissa där befintliga sinnesceller (luktceller) framkalla specifika förnimmelser (luktförnimmelser)
Kommentarer överflödiga; litet längre ned under samma uppslagsord ges exempel på svensk litteratur där order förekommer, som detta från 1750:
En sådan Konung kunde ej annat, än komma i god lukt hos Kyrkans Hufvud.
Se där ett uttryck som nästan fallit helt och hållet i glömska! Att "stå i god lukt" borde vara ett uttryck som återinförs och används oftare i dagens språk: Reinfeldt står inte i god lukt hos socialdemokraterna efter det senaste förslaget att (infoga valfritt reinfeldtskt utspel här).
Ordboken är ett ymnighetshorn av intressanta artiklar för den språkintresserade och borde finnas som given favorit i varje webbläsare runt om i vårt avlånga land.
Svenska akademiens ordbok: http://g3.spraakdata.gu.se
Andra bloggar om:
språk,
ord,
svenska,
lingvistik,
Svenska Akademiens Ordbok och
Reinfeldt
Otillåtet mönsterdjup
För att kunna skriva detta inlägg måste recensenten tyvärr erkänna att det finns en liten spricka i hans annars så klanderfria och förträffliga, för att inte säga lysande, personlighet. Det handlar om de små vardagliga ting som låter påskina att de är slumpmässiga men i själva verket inte alls är det. De har en liten, men naggande förmåga att irritera mig.
Ponera exempelvis ett vanligt schackbräde. Åtta gånger åtta rutor av fullkomlig regelbundenhet, inga problem där. Ponera sedan en kappa med hundtandsmönster, något mer oregelbundet, men ändå ett tydligt mönster: inget slumpmässighetslåtsande - inga problem. Ponera ett träd. Ja, ett vanligt träd. Oregelbunden tillväxt, men en slutlig form som ändå uppvisar en viss regelbundenhet. Inga problem där heller.
Irritationsmomentet består alltså inte i regelbundenhet i sig, utan i de artefakter som förlänats ett mönster som är till för att ge ett intryck av oregelbundenhet, men som redan vid ytlig granskning uppvisar ett tydligt mönster. Dessa mönster noteras vanligtvis i offentliga miljöer, där inredningen formgivits på ett sådant sätt att små smutsfläckar inte skall märkas.
På tredje plats: heltäckningsmattan på Heathrows terminal 4!
Jag har med ojämna mellanrum den stora glädjen att hälsa på hos folket på den stora ön väster om Frankrike. Förutom te, tycker de också om heltäckningsmattor. Faktum är, att engelsmännen tycker om heltäckningsmattor så till den milda grad att de gärna skulle använda dem som beläggning på motorvägarna om det inte vore för att de blir hala när det regnar på dem. De förstår inte varför någon inte skulle vilja ha heltäckningsmatta i sitt hem. Därför ser engelsmännen också det som helt naturligt att man mer eller mindre tapetserar en hel flygplats med heltäckningsmatta. Det är ju varmt och skönt för fossingarna.
Vid ankomsten till Heathrows terminal 4 slussas resenärerna igenom flera kilometer av korridorer belagda med heltäckningsmatta innan det är dags att visa passet för en artig passkontrollant. För dem, som inte sett dessa mattor, kan det käckt gråbrunsvarta mönstret närmast liknas vid mögelfläckar i olika långt gångna stadier av tillväxt. Jag kan för min inre blick se hur en korpulent, småsvettig försäljare i grå polyesterkostym, ivrigt angelägen att ge sin årliga bonus en angelägen knuff uppåt genom att prångla ut kilometervis av denna hopplösa matta, använder begreppet tidlös modernitet i försäljningstillfället.
Problemet är dock inte mattans outsägliga brist på estetik, utan att denna matta är regelbunden, trots sina föresatser att inte vara det. Mönstret är stort, det medges, men när blicken höjs från golvet och mattan betraktas i vinkel, ses ett tydligt mönster, där mönstret är återkommande med en frekvens på cirka två meter åt varje håll. När den trötte resenären vandrar längs dessa oändliga korridorer är det den trista upprepningen av ett ännu tristare mönster som möter hans blick.
På andra plats: Sony Ericsson w800i!
Jag har i min ägo en mobiltelefon av denna modell, vilken inhandlades enkom av det skälet att den påstods vara en riktigt bra musikspelare som dessutom hade den fördelen att det var möjligt att telefonera med den. Med telefonen följde ett slags gåtfulla hörlurar som petas in så långt i örat att det vid användandet uppstår en viss fruktan för att kirurgiska ingrepp skall krävas för avlägsa dem, men de filtrerar dock framgångsrikt bort alla övriga ljud och bidrar effektivt till lyssnarens tinnitus.
Vid lediga stunder proppas den full med bra musik, som gör pendlandet mellan Köpenhamn och Malmö trevligare. Medpassagerarnas snörvlingar, snarkningar och högljudda telefonsamtal försvinner fullständigt. Problemet är bara att musiken inte spelas slumpmässigt. Musikspelaren skaffar sig snabbt vissa favoritlåtar, som den träget spelar om och om igen, åtminstone tre, fyra gånger om dagen. "Sweet Home Alabama" tål bara att lyssnas på en gång om dagen.
På första plats: mitt duschdraperi!
Jag har bara en ursäkt: det såg fint ut i affären. Olika nyanser av blått och vitt i ett slags mosaikmönster som passar fint till mitt badrum. Mosaikmönstret upprepar sig ungefär var tionde ruta, upptäckte jag redan vid monteringen. Jag ser mönstret varje dag. Det irriterar mig lite lätt, som ett skoskav, varje dag.
Varför skaffar jag inte ett nytt?
I hemlighet misstänker jag att jag gillar att irritera mig lite smått.
Andra bloggar om: Flygplatser, mobiltelefoner, duschdraperier och irritationsmoment
Gåshudsalstrande vackert
Buss fem från Malmö centralstation till Nobeltorget en regnig tisdagskväll i december är förmodligen en upplevelse som även luttrade Lonely Planet-skribenter skulle rata. Eftersom bussen, på grund av orsaker fördolda för alla utom de nyckfulla lokaltrafikgudarna, alltid är försenad, får resenärerna njuta en lång stund av den typiska malmöitiska snålblåsten som lekfullt kilar rakt genom även den varmaste yllerock. I kombination med den generösa vätan gör väderleken att kroppen och humöret är nedkylda till fryspunkten när bussen så påbörjar den vådliga vansinnesfärden. Upplevelsen förstärks de gånger busschauffören går av sitt skift innan resan och småpratar någon minut med sin avbytare före det att dörrarna öppnas.
Det är under dessa förutsättningar jag hör hennes röst första gången; den statliga radiokanalen för samtida populärmusik spelar en melodi som jag inte hört tidigare. Ett avskalat arrangemang där de mest framträdande elementen är violinpizzicato, piano och sång fyller mitt huvud och får mig att tina upp.
This is how it works / it feels a little worse
than when we drove our hearse / right through that screaming crowd
Utan minsta ansträngning - tillbakalutat - låter Regina Spektor sin röst kila över de inledande stroferna, där de interpunkterande sibilanterna får huden på mina armar att knottra sig. Den mjuka rösten når nästan ned i en viskning innan hon låter stämman växa i styrka och klusilernas aspiration ta plats. Det klassiskt charmerande retroflexa amerikanska uttalet av r blir i storm nästan sammansmält till en vacker diftong, och tillsammans med New York-dentaliseringen av t sänder detta uttal rysningar av välbehag nedför min ryggrad i den mörka Malmökvällen.
While laughing up a storm / until we were just bone
until it got so warm / that none of us could sleep
Lika vackert blir bone, som i Regina Spektors säreget behagliga idiolekt ges fullt utrymme och bildar en rund, attraktiv triftong samtidigt som hennes röst åter tilltar i styrka. And all the styrofoam / began to melt away
we tried to find some words / to aid in the decay
Jag trodde inte det var möjligt att skapa poesi av styrofoam, men Regina Spektor lyckas på ett smakfullt sätt: hon förminskar sitt r till en stark alveolar flapp som nuddar vid att vara ett mjukt d.
Genom att utnyttja en mjukt smekande, nästan samtalande, ton i växelverkan med ett betydligt mer pregnant röstläge, där en mycket större styrka anas, fyller den amerikansk-ryska sångerskan min regniga resa hem med ett mycket oväntat och mycket välkommet bidrag. Och för att slå an en något mer folklig ton i slutet av denna korta text ber jag att få tillägga att Regina Spektors "On the radio" dessuom "helt enkelt är en bra låt".
Wikipedia: Regina Spektor
Andra bloggar om: malmö, musik, vardag, lingvistik och Regina Spektor
Kaffehysteri II
Åtta noll två är en oproportionerligt viktig sifferkombination i recensentens liv, eftersom den betecknar avgångstiden från Malmö central för det tåg han tar till Köpenhamn varje morgon. Som om det hellre stannade kvar bland sina ännu sovande vänner i värmen under det skyddande taket, kvider det morgontrötta, pendlarstinna tåget vid denna tidpunkt ljudligt, stänger motvilligt sina dörrar och sträcker ut sig i sin fulla längd för att trumpet rulla ut i det kylslagna regnet.
Vanligtvis ankommer den lika morgontrötta, pendlarstinna bussen till centralstationen ett par minuter före detta klockslag, så att hugade resenärer medges tid att inhandla färdkost från något av stationens många näringsställen. En klotrund, jovialisk man och en vänligt leende kvinna betjänar ett litet, populärt kafé i mitten av stationsbyggnaden och tillhandahåller goda ost- och skinksmörgåsar med aningen för mycket smör samt kaffe i olika utgåvor.
Vi gör en kort paus i recensentens morgonrutiner här, ty här ligger problemet: kaffe i olika utgåvor. Detta innebär sorgligt nog den ack så förhatliga drycken caffè latte. Caffè latte! Rusningstrafikens fiende nummer ett! Den som uppfann denna dryck borde doppas i tjära och fjädrar och därefter förvisas till Arlöv för resten av livet. Caffè latte! Om recensenten någonsin drabbas av stroke kommer caffè latte vara den avgjort största orsaken.
Godmodigt placerad längst bak i en kort kö bestående av ungefär fem personer hinner recensenten tänka att han är ute i god tid innan personen längst fram yttrar besvärjelsen som får kroppens adrenalinnivå att stiga till alarmerande höjder: en stor caffè latte, tack. Kön står helt stilla medan sekundvisaren, i sitt halsbrytande staccato, kastar sig framåt på det stora stationsuret alltmedan den fryntlige kaféföreståndaren lugnt ägnar en dyrbar minut åt att tillreda brygden.
Fortfarande gott om tid, är tanken som rusar genom hjärnan precis innan nästa person i kön yttrar återupprepar besvärjelsen: en stor caffè latte, tack. En liten, pulserande ådra i recensentens vänstra tinning blir synlig i just detta ögonblick; ögonen får något jagat i blicken. Den fryntlige kaféföreståndaren betvingar det frustande, kaffesprutande segafredomonstret bakom kassan med stoiskt lugn.
En minut senare inträffar tre saker samtidigt: klockan slår åtta noll ett, den tredje personen i kön beställer en stor caffè latte och recensenten låter sig nästan undslippa ett "men för helvete". Handen som håller femkronan och de två tiokronorna är vid det här laget svettig och hjärnan kalkylerar febrilt oddsen för att hinna få betjäning och hinna anlägga en elegant spurt till tåget. Det kan gå!
Men när den fjärde personen i kön beställer en stor caffè latte inser recensenten att han förlorat loppet och rusar iväg till tåget utan vare sig kaffe eller smörgås. Med fjorton sekunder till godo klämmer han ned sig på ett säte i en immig, fuktig vagn bland caffè latte-drickande människor och beklagar sitt öde. Det borde vara förenligt med dagsböter och - vid upprepade försyndelser - trettio dagars fängelse att beställa caffè latte i rusningstrafik.
Klockan slår åtta noll två. En högtalarröst meddelar att tåget kommer att bli ett par minuter försenat.
Wikipedia: Caffè latte
Wikipedia: Malmö centralstation
Andra bloggar om: kaffe, caffè latte, vardag och Malmö
Kaffehysteri
Häromdagen fick jag i min brevlåda ett litet reklamblad för en frisersalong som nyligen öppnat i staden. Bladet, som vänligt propagerade för tjänsterna som salongen kunde tillhandahålla (herr- och damklippning, speciella rabatter för pensionärer och studenter samt styling) var formgivet med något slags datorprogram för hemmabruk och därefter sannolikt mångfaldigat medelst fotokopiering. Ett kreativt sinne hade uppenbarligen utformat bladet, då man särskilt bemödat sig om att bryta mot de flesta befintliga normer avseende estetisk presentation; typsnitt blandades muntert och upphovsmannen hade dessutom begagnat sig av funktioner för att böja texten på ett sportigt sätt. Som avslutning på reklambladets korta text - måhända i ett försök att locka dem som nyligen besökt någon annan barberare - föreslås som alternativ till tjänsterna: "... eller bara titta in och ta en fika".
Vem, vid sina sinnens fulla bruk, tittar in i en nyöppnad frisersalong och sätter sig att fika med innehavarna? Eller är avsikten månne att samla sina vänner och därefter gå till sagda salong och göra sig en trevlig eftermiddag bland Paul Mitchell-burkar, Kerastase-förpackningar och tussar av hår? Att öppna en butik och sedan drabbas av anstormande horder som sätter sig och gratisfikar i lokalen hade jag personligen sett som ganska skräckinjagande. Väntar de sig verkligen att någon skall komma dit och fika? Är de kontaktsökande och vill stifta nya bekantskaper? Eller är det, hemska tanke, en innehållslös kommentar av samma slag som med fördel används vid avslutandet av den korta, forcerade konversation som uppstår när man stöter på gamla klasskamrater som man inte har minsta intresse av att träffa igen: "men vi får höras av och ta en öl nån dag".
Uppmaningen att titta in och fika tycks vara en standardfras vid utformningen av dylika reklamblad och annonser, då det enkelt kan konstateras genom ett snabbt genomögnande av veckans reklamskörd att en oroväckande mängd nyblivna eller jubilerande (vi har ettårsjubileum - titta in på en fika) näringsidkare tycker att vi skall välja deras VVS-butik eller hattaffär nästa gång vi blir sugna på en kopp kaffe.
Visserligen lär svenska språket vara ett av de få språk i världen som stoltserar med ett eget uttryck för just fika (hur det må vara med den saken låter jag vara osagt), men därifrån till att uppmana vilt främmande människor att frottera sig i lokalerna borde steget vara mycket längre.
"Eller bara titta in och ta en fika". Jag tror inte det. Undras vad man fick: kakor med sylt ur genomskinlig plastburk och kaffe i vit, räfflad plastmugg?
Andra bloggar om: språk, recensioner, klichéer, fika
