skip to main |
skip to sidebar
Tre triviala tecken får alldagligt allvarliga adjektiv att bli oväntat starka förmedlare av positiva känslor, dofter och sinnesstämningar. Med slående skärpa sköljer behagliga bilder, verkliga och uppdiktade, genom sinnet när ett ordinärt ord föregås av förledet ”sol”.
”Solblek” ger omedelbart associationer till rufsiga, blonda gossar som muntert stojar i strandbrynet; till Françoise Hardy-skönheter som på bråkdelen av en sekund gör ett outplånligt intryck när de hastigt skyndar förbi under trädens svalkande grönska på en myllrande gata; till sekelskiftesbruna fotografier av mustaschherrar som, iförda baddräkter och smalbrättade stråhattar, bröstar sig för kameran under en vagt sepiafärgad himmel.
”Solmogen” ingjuter känslor av böljande sydeuropeiska fält med dignande vinrankor, där saftiga, blålila druvor belåtet, i väntan på att plockas, spänner ut sina skinn till bristningsgränsen; av i het sommarbris lojt vajande, viskande majsfält, vars intensivt gula kolvar tålmodigt skördas av starka, om än något krumma, brunbrända händer.
”Solvarm” är strimman på vardagsrumsgolvet, där katten förnöjt slumrar, där små gyllene korn svävar i luften; är den torra, dammiga asfaltbeläggningen på garageuppfarten i villaområdet i snett augustieftermiddagsljus, där små bara fötter outtröttligt leker fram och tillbaks i en flyktig, sommarlovsevig jakt på en boll.
Dessa är naturligtvis de vanligast förekommande konstruktionerna, vilka dessutom upprepas till långrandighet av diverse fabrikanter som i sniken iver att tjäna pengar söker profitera på våra privata känslor och säljer russin, tomater och hårfärg med ovanstående adjektiv vidhäftade. Den suggestiva styrkan i det enkla applicerandet av ”sol” till ett adjektiv kan dock inte underskattas: ”solslitet” är tyget till kuddarna i den gistna hammocken och ”solstram” huden i ansiktet strax innan rodnaden efter dagen på stranden får kinderna att hetta.
Så oerhört enkelt och vansinnigt vackert!
Betyg: 9 av 10
SAOB: http://g3.spraakdata.gu.se/osa/show.phtml?filenr=2/11/68113.html
Efter en större inköpsrunda i en av Malmös perifera stormarknader, stannar vi till, trötta och hungriga, vid en mycket liten och mycket vit lokal på vänster sida av Amiralsgatan, strax efter Karlskronaplan i riktning mot Nobeltorget. Det stora skyltfönstret, som till fullo exponerar den minimalistiskt strama inredningen – bestående av en disk, ett kylskåp och tre rygglösa soffor längs väggarna – låter meddela att lokalen inhyser pizzabageriet Perugina. Interiören ger ett mycket fräscht intryck som står i ganska skarp kontrast till områdets övriga pizzerior. Frånvaron av bord och stolar påpekar diskret att de pizzor som levereras endast är för konsumtion på annan plats än just denna.
Begåvade med en meny ger vi oss av hemåt för att packa upp våra varor och studera Peruginas utbud, som visar sig vara indelat i två kategorier: ett grundsortiment, som innehåller de pizzor som normalt förväntas erbjudas av en pizzeria, samt ett dyrare sortiment, i vilket återfinns ingredienser som lufttorkad skinka, soltorkade tomater samt ostar av allehanda slag. Dessutom finns enligt menyn möjlighet att helt själv bestämma vilka ingredienser som skall ingå. Efter en längre stunds funderande bestämmer vi oss för en pizza ur grundsortimentet, en Pizza Perugina för 35 kronor, och en ur det dyrare sortimentet, en Prusciutto (sic!) Crudo för 69 kronor.
Den senare pizzan visar sig vara den största besvikelsen; en vid menystudiet frestande anrättning bestående av lufttorkad skinka, mozzarella, soltorkade tomater och röd lök som tyvärr indränkts med olja i sådan mängd att det bokstavligen går att hälla av. Kvaliteten på ingredienserna är hög och mängden ganska lagom, men priset i förhållande till smak och oljighet är inte bra. Betyg för Prusciutto Crudo: 4 av 10.
Pizzan som fått bära bageriets namn gör däremot i högsta grad skäl för sitt pris. Med varsam hand låter bagaren räkor, färska champinjoner och skinka samsas på bottnen, vars skorpa mot kanterna får en angenäm krispighet. En i överkant tilltagen mängd ost gör dock att betyget inte blir så högt som det skulle kunna vara för denna i övrigt prisvärda pizza. Även här är ingredienserna av hög kvalitet. Betyg för Pizza Perugina: 7 av 10.
Vi kommer säkerligen att besöka Perugina igen men då inrikta oss helt och hållet på det mycket prisvärda grundsortimentet. Det dyrare sortimentet hade nog gjort sig bättre kring Lilla Torg, där gommar, som förvisso inte heller uppskattar smaken men gladeligen spenderar summor på allt som är onödigt dyrt, finns i överflöd.
Betyg: 6 av 10*
Amiralsgatan 64, Malmö
*) Betyget för Pizzeria Perugina baseras på medelbetyget för de båda pizzorna, avrundat uppåt.
Som en val i ett vardagsrumsakvarium
Med jämna mellanrum beslutar produktionsbolag att av redan befintliga manuskript förfärdiga nya filmer. Resultatet blir, i bästa fall, ungefär jämbördigt med originalet, men sannolikheten för att ansträngningen skall utmynna i en medioker prestation är tyvärr mycket stor. Manchurian Candidate är tyvärr inget undantag – förvisso har jag inte sett 1962 års tappning där Frank Sinatra spelar huvudrollen, men är 2004 års variant en film vars kvalitet är i paritet med originalets, borde ursprungsversionen stannat på skissbordet.
Under ett uppdrag i Kuwait dagarna innan Operation Ökenstorm inleds, blir en trupp utsatt för ett bakhåll. I den eldstrid som uppstår omkommer två män och truppens befälhavare, major Ben Marco, blir slagen medvetslös. Situationen räddas dock av den unge sergeanten Raymond Shaw, som i en smått osannolikt heroisk insats egenhändigt jagar angriparna på flykten och leder truppen i säkerhet. För detta resoluta agerande belönas sergeanten med Medal of Honor, arméns finaste medalj.
Starkt påverkad av sin politiskt mycket inflytelserika moder inleder sergeanten sedan en framgångsrik politisk karriär, som dryga tiotalet år senare leder honom till att kandidera till posten som vicepresident i det stundande valet. Modern, spelad av Meryl Streep, styr sonen med en thatchersk järnhand och skyr inte några medel för att nå de högsta nivåerna i de amerikanska maktskikten. Samtidigt leder en serie händelser den desillusionerade Ben Marco att börja misstänka att truppen utsatts för en komplott under uppdraget och att truppmedlemmarnas minnen manipulerats för att passa dunkla syften. Utan att veta vilka krafter han har att göra med, börjar Marco göra efterforskningar kring händelserna för att få reda på vad som egentligen hände och snart korsas hans och Shaws vägar återigen.
Demme skildrar den amerikanska politiska sfären med ganska trubbiga redskap och utan större nyansrikedom. Förvisso appellerar det flåshurtigt pompösa televisionssymbiotiska maktspelet till åskådarens inneboende konspirationsteorier; Demme dristar sig till och med att förföra med fragmentarisk, sprudlande vacker retorik. Tyvärr är dessa stunder av själfull själlöshet alltför få, då resten av berättandet varken förmår skapa trovärdighet eller intresse. Det blir helt enkelt aldrig spännande.
Som Raymond Shaw är Liev Schreiber mycket bra - hela karaktären förmedlar en känsla av obekvämlighet och missmod, men på grund av Streeps flagranta överspel uppstår aldrig någon intressant dynamik med den ondskefulla modersgestalten. Schreibers lyckade gestaltning av Shaws janusansikte i relation till sin karriär, sin moder och sitt ursprung är faktiskt filmens stora behållning, då Denzel Washington i rollen som Ben Marco bäst beskrivs av adjektivet ”löjeväckande”. Washington lyckas inte ingjuta något som helst liv i sin plågade hjälte utan stapplar från det ena intermezzot till det andra med ett olyckligt ansiktsuttryck.
Förutsägbart, med smidigheten hos en val i ett vardagsrumsakvarium, har regissören sökt vidlåda filmen en känsla av odefinierbar drömlikhet som skall införa ett slags generell, febrig osäkerhetskänsla. Obehagliga hallucinationer och drömmar hos huvudpersonerna skall skildra graden av insikt men verkar mest vara en ursäkt för brist på övrig substans. I kombination med det enkla, rättframma bildspråket blir de taffliga försöken till spänningsuppbyggnad platta och ointressanta, trots diverse kast i intrigen.
När eftertexterna rullar, kvarstår faktum: Manchurian Candidate känns som ett olidligt långt avsnitt av Macgyver med hög budget, men utan spännande apparater byggda av skräp, sågspån och aluminiumfolie.
Betyg: 3 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0368008/
Plötsligt och oförklarligt befann jag mig åter i den prekära situation då den återstående delen av det långtifrån astronomiska belopp som månatligen utbetalas av min arbetsgivare var betydligt mer blygsam än väntat. Denna insikt initierade omedelbart en ganska abrupt kursomläggning avseende den månatliga budgeten och jag konstaterade bittert att flera delikatesser framöver fick se sig strukna från min inköpslista. Vin finner jag det dock mycket svårt att ersätta med andra drycker, vilket således föranledde att jag under mitt besök på Hansacompagniets systembolag besökte den avdelning där hyllorna diskret försetts med märkningen 49-55 kr. Där insåg jag ganska snart att det bästa förhållandet mellan pris och prestanda gavs av de viner som tappats i kartongförpackning.
Förlägna, som ursäktade de inför sina bröder i glasbutelj sin närvaro i butiken, sökte kartongförpackningarna antingen undgå upptäckt genom att diskret inta den lägsta hyllan eller nervöst föra en stigmatiserad tillvaro på lastpallar, tydligt separerade från det ordinarie sortimentet. I ett fåfängt försök att verka sofistikerad beslöt jag att rata viner vars namn gav alltför uppenbara associationer till parkbänksromantik, varför både Señor Tinto och Husets Röda fick stå orörda. Ytterligare botanisering gav dock resultat: snart stötte jag på en vit och röd förpackning med ett nittiotalistiskt art deco-motiv av en vinskörd och texten Vin de Limoux i ett enkelt, avskalat typsnitt. En närmre granskning avslöjade att vinet tillverkats av syrah-druvor - detta vin var för övrigt det enda som vid översiktlig beskådan stoltserade med druvsort på kartongen. I trygg och fullkomligt ogrundad förvissning om att detta vin var det bästa valet, begav jag mig hemåt med två literförpackningar i den gröna påsen.
Då vinet småningom kylts till den av Systembolaget rekommenderade temperaturen om sexton grader, serverade jag åt mig och min flickvän varsitt glas. En mjuk, blå smak rullade fram över tungan och efterlämnade ett spår av näver, blåklint och konstantinopelblad, samtidigt som måndagens skarpa kanter avrundades en smula. Efter ytterligare ett glas framstod den dramatiska nerven i den amerikanska kriminalserien CSI som olidlig, den underliggande moralen som än mer angelägen samtidigt som intrigen blev något svårare att följa.
För det låga pris som detta vin betingar förväntas egentligen inte något alls, varför förvåningen blir desto större när ett fullt drickbart vin upptäcks. Det är inte tal om ett fantastiskt vin som får gudarna att förundrade nedstiga från Olympen utan snarare ett enkelt vin som fyller sin funktion alldeles ypperligt en gråkall måndag i mars. Vin de Limoux rekommenderas sålunda varmt till dem, som liksom recensenten ibland finner ett behov av ett vardagsvin till låg kostnad.
Betyg: 7 av 10
Volym: 1000 ml
Pris: 54 kr
Alkoholhalt: 13%
Systembolaget: http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2358
Limoux: http://www.limoux.fr
Melankoli och vagt obehag.
I ett närgånget porträtt av fyra människors destruktiva relationer, lämnar Closer knappast någon oberörd. Skickligt skådespeleri, skicklig regi och skickligt foto gör detta till en gedigen överföring från teater till film, som tillvaratar filmmediets närgångna gestaltningsmöjligheter.
Den aspirerande författaren Dan, som försörjer sig på att skriva nekrologer, träffar på väg till sitt arbete den till London från New York nyanlända Alice, då han hjälper henne till sjukhus när hon blir påkörd vid ett övergångsställe. De båda inleder ett förhållande, varpå Alice inspirerar honom att skriva en bok. En tid senare möter han under ett fotograferingstillfälle Anna, som han genast blir betagen i. Då hon avvisar honom, spelar han henne ett elakt spratt genom att utge sig för att vara hon på en anonym webbchatt och stämma träff med en okänd man. Den okände mannen visar sig vara stilig läkare vid namn Larry, och trots träffens bistra utgångsläge, är deras kärleksaffär snart ett faktum.
Upptakten till Closer är lågmält humoristisk och stilsäker, men leendet stelnar ganska snart, då de båda parens vägar återigen korsar varandra och Dan och Anna börjar träffas i hemlighet. Sakta bryts paren ned och i allt större doser ger människorna, för att skydda sig själva, efter för undertryckt svartsjuka, brutal uppriktighet och självdestruktiva beteenden.
Closer gestaltas i ett osminkat, kornigt bildspråk som förlänar filmen en dokumentär känsla. De fyra huvudrollsinnehavarna är magnifika, men Jude Law (Dan) och Julia Roberts (Anna) lyser lite starkare än Natalie Portman och Clive Owen, vilket till stor del tillskrivs det faktum att Roberts och Laws rollfigurer besitter ett slags verklighetsnära alldaglighet, som möjliggör omedelbar identifikation hos publiken. Det lätt labila intryck som både Portman och Owen förmedlar accentuerar de förras prestationer och gör dem än mer trovärdiga, men medför samtidigt att deras egna roller blir något mindre; härmed tappar de lite av sin luminositet.
Regissören Mike Nichols, som ligger bakom storverk som Mandomsprovet och Vem är rädd för Virginia Woolf (men även dussinverk som Fallet Henry och Wolf), lyckas skickligt och med små, enkla medel överföra en känsla av allestädes närvarande kyla. Skådespelet är ena stunden gnistrande intensivt, för att i nästa stund vara halsbrytande svalt tillbakalutat med inslag av små runda korn av svart, träffsäker humor – men ständigt med en isande känsla av alienation och utsatthet. Sakligt registrerande följer kameran parens förehavanden utan att blunda för obehagliga scener, vilka drabbar duken med olycksbådande kraft. Det enda tillfälle då äkta värme kan skönjas i människornas liv är i de flyktiga förälskelseögonblicken, då murarna för en kort stund rivs och blottar den sårbara, ömhetslängtande människan.
Closer är en av de ytterst få filmer som gör en besvärande djup rispa i medvetandet, så att åskådaren en lång tid efteråt kan komma på sig själv med att fundera över skildringens relationer och reflektera och associera kring olika element i filmen. Filmens omedelbara eftersmak är melankoli och vagt obehag, fast i positiv bemärkelse.
Betyg: 8 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0376541/
Definitionen på ett pekoral.
USA älskar, med all rätt, att älska sina hjältar, men när kärleken till utryckningstjänsterna tar sig uttryck i en saftsås som Ladder 49 börjar det bli dags att betrakta kårerna ur ett något nyktrare perspektiv.
Under pågående räddningsarbete ger golvet plötsligt vika och brandmannen Jack (Joaquin Phoenix) fångas djupt inne i en stor, brinnande industribyggnad. Skadad och oförmögen att sätta sig i säkerhet kan han bara vänta på sina arbetskamrater, som med alla medel söker undsätta honom. I tillbakablickar skildras så Jacks karriär från tillträdet på brandstationen som nyutexaminerad brandman fram till den ödesdigra utryckningen som sedermera skall kosta honom livet.
Brandmännens liv på och omkring brandstationen i Baltimore skildras i med- och motgång, med Jacks utveckling till habil brandman och stolt tvåbarnsfar i fokus. Som brandstationens genuint fryntliga överhuvud Mike Kennedy ses John Travolta, vars rollfigur lika gärna skäller ut brandmännen för bristande sammanhållning som läser godnattsagor för deras barn. Skojfriska upptåg blandas med fler skojfriska upptåg, pastellfärgade födelsedagskalas, eldbemängda actionscener samt ett hjärteknipande ögonblick då Jacks bästa vän omkommer. I ett fåfängt försök att frigöra sig från den redan alltför romantiserade handlingen försöker regissören Jay Russell, som tidigare inte åstadkommit några särskilda prestationer i filmvärlden, att inlemma lite familjeproblem i Jacks familj till följd av yrkets faror. Ett svart får, gestaltat av Robert Patrick (känd från Terminator 2 och Arkiv X), som ägnar sig åt otrohet och diverse andra vederstyggelser, skall också förmedla något slags verklighetsförankring. Dessa element är dock bara små, små cirrusmoln på en annars rosa himmel; likt smaken av aspartam dröjer sig en artificiell, alltför söt känsla kvar när filmens eftertexter rullar.
I Ridley Scotts Gladiator var Joaquin Phoenix gåshudsalstrande bra som den ondskefulla, iskalla romerska kejsaren Marcus Aurelius Commodus Antoninus, men efter prestationen i Ladder 49 borde Phoenix skådespelarlegitimation för evigt återkallas. Ett jubelexempel på dåligt skådespeleri ses i den scen då Jack talar med sin son efter det att en brandman drabbats av svåra brännskador. Här saknas varje form av inlevelse och det som från Phoenix sida skall föreställa något slags återhållen förtvivlan kombinerad med en didaktisk, betryggande och faderlig föreläsning liknar mest en dålig imitation av en sagotant på biblioteket. Dialogen är i bästa fall stolpig men i träder i de flesta fall över gränsen och blir direkt pinsam.
Ladder 49 gör stora, seriösa anspråk och resulterar i ett präktigt pekoral. Små gester och lågmälda antydningar är inte Russells melodi – alla kritor i asken har använts. Vänligen, gör er icke besvär.
Betyg: 4 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0349710/
Pasta magic? Pasta humbug!
Idag besökte jag under lunchtimmen en närbelägen matvaruaffär för att inhandla något att äta. Då jag vandrade längs hyllorna fångades min blick av en liten och egentligen ganska oansenlig, grön burk med den minst sagt uppseendeväckande texten ”Pasta Magic”. En närmre inspektion avslöjade att det rörde sig om ett slags pastasås från Knorr med chilismak. Magisk mat! Jag erinrade mig att det fanns en kartong makaroner i köket på kontoret; genast spann fantasin igång och jag såg framför mig hur en oansenlig portion macaroni bianco* förvandlades till en färgsprakande, delikat måltid med möjlig hallucinogen effekt. Det dröjde inte länge förrän jag med ivriga fötter stod i kassan och erhöll knappt fem kronor i växel på den tjugokronorssedel jag lämnade fram.
Åter på kontoret studerade jag förpackningen ganska ingående. Enligt receptet skulle nykokt pasta tillsättas två eller tre matskedar av innehållet. Under spänd förväntan lät jag makaronerna koka ett par minuter i lättsaltat vatten, vilket genast hälldes av när makaronernas konsistens var al dente. Burken gav ifrån sig ett klickande ljud när locket vreds av och när jag satte näsan till mynningen erfor jag en svag, aromatisk doft av vitlök. Uppmärksam på eventuella magiska effekter rörde jag så ner den rekommenderade mängden pastasås i kastrullen, slog upp anrättningen på en tallrik och placerade mig med en flaska mineralvatten i lunchrummet.
Jag tog ett djupt andetag, fattade gaffeln med höger hand och förde maten till munnen under det att mina sinnen förberedde sig på den förväntade delikatessen.
Inget hände.
Smaken var slätstruken. En pastasås som uppges smaka tomat och het chili förväntas åtminstone bränna till en aning på tungan, men så var inte fallet. Förvisso infann sig en viss, lätt chilikänsla, men denna avdunstade i samma stund som smaksinnet registrerade den. Vitlök och tomat var de två överlägset dominerande smakerna, men även en svag ton av något som liknade basilika gjorde sig hörd. Efter första provsmakningen var besvikelsen ett faktum; återstoden av måltiden konsumerades under bedrövelse. Likt kolsyrebubblorna i det mineralvatten som avnjöts tillsammans med måltiden, kom flera, ganska kraftiga invektiv upp till ytan av mitt medvetande.
En dylik sås, till en bråkdel av priset, kan jag själv tillverka med hjälp av passerade tomater som får reducera och kryddor som finns i var mans kök. Det enda som räddar denna värdelösa tomatsås från ett sämre betyg är att jag fortfarande inte fått ont i magen av den. Någon hallucinogen effekt upplevde jag inte alls, så var Knorr fått idén till epitetet ”Magic” förstår jag inte alls. Uppenbarligen har företaget kommit på ett lysande sätt att sälja enklast möjliga tomatsås till högsta möjliga pris. Fy bubblan!
Betyg: 1 av 10
Tillverkare: Knorr
*) macaroni bianco = kokta makaroner serverade utan några tillbehör. Jfr pasta rosso.
