Opera - Faust

Det är dumt att sälja sin själ till djävulen
I regi av Stewart Laing ger Malmö Opera och Musikteater under våren Faust, den klassiska operan av Charles Gounod efter Goethes förlaga. Librettot är välbekant: genom att sälja sin själ till djävulen får Faust sin ungdom åter, varpå han förför och sedan bedrar den sköna Marguerite.

Scenografin är en kreativ fullträff; scenen har förvandlats till biografsalong, där den vita duken ömsom används för filmprojektion och ömsom avlägsnas för att avslöja en bakomliggande, inre scen. Scenen får härmed en oväntad och flitigt utnyttjad dynamik, som låter operan spela i flera dimensioner.

Laing har valt att förlägga intrigen till modern tid, vilket får en del intressanta konsekvenser. Första akten utspelar sig bitvis i ett diskotek där operans musik skarpt kontrasterar mot den samtida klubbinredningen. Mötet i musik och koreografi mellan två, av sekler åtskilda, kulturer som ändå tjänar samma syfte är uppfriskande; diskoteksmiljöns attribut får en nästan drömlik effekt när den kolliderar med Gounods musik, oklanderligt framförd av Malmö Operaorkester under dirigenten dirigenten Guido Ajmone-Marsa. Med en ironisk gest får Laing mycket elegant Mephistopheles att låta ett godisregn av narkotiska preparat falla över diskoteksbesökarna. Inte heller drar sig Laing för att låta skådespelet få burleska vinklingar, något som exemplifieras av det smyckeskrin som Marguerite föräras som en kärleksgåva från Faust. Detta visar sig innehålla blinkande krims-krams av det slag som brukar finnas till försäljning på marknader, vilket gör att scenen då hon besjunger smyckenas skönhet väcker stor muntration i publiken.

Faust själv gestaltas genomgående av två figurer, dels av sitt äldre jag, som symboliserar själen, och dels av sitt yngre jag, som tyst personifierar kroppen och därmed är ett redskap i den äldre Fausts händer. Denna estetiskt mycket tilltalande, bokstavliga dikotomi skänker regissören möjlighet att utnyttja ett särskilt brett spektrum av kontrasterande emotioner, då själens underliggande svårmod och hopplöshet aldrig för ett ögonblick lämnar Faust, trots den nyvunna ungdomens rikedom och glädjeämnen. I en stark scen ersätts kroppen av själen i kärleksakten med Marguerite. Den egentliga huvudrollen tillhör faktiskt Marguerite, vars prestation genomgående är lysande. I tredje akten finns en en serie av tre oerhört effektfulla och mycket filmiska scener då hon i sitt badrum tar sitt nyfödda barn av daga. På detta följer en stark sekvens i fängelset där hon besöks av Faust, som kommit för att befria henne. Gåshuden reser sig fortfarande på mina armar när jag tänker på den.

Faust i Laings tolkning är dock inte utan problem. Andra akten känns mest som en transportsträcka som varken regi eller scenografi lyckas rädda; hela operan hade mått väl av att kortas ned en smula. Trots mycket goda prestationer från samtliga medverkande är de tre timmar och trettio minuter som föreställningen varar alldeles för lång tid, vilket gör att betyget blir lägre än operan egentligen förtjänar.

Betyg: 6 av 10
Malmö Opera och Musikteater: http://www.malmomusikteater.se/