Öken.
Det är inte svårt att se anledningen till att de inblandade valt att delta i denna produktion, ty förutsättningarna för en riktigt bra film finns: en flygplansolycka i oländig terräng, uppblossande konflikter på grund av motsättningar mellan de inblandade, ett par intrikata vändningar samt yttre hot i form av miljö och kringflackande banditer. På pappret måste Flight of the Phoenix tett sig som ett spännande drama med inslag av psykologisk thriller, men resultatet är en högst medelmåttig blandning som nog fungerat bättre som tv-film.
Ett flygplan befolkat av personalen från en nedlagd oljeborrningsplats och en gåtfull liftare störtar på grund av en ohygglig storm i Gobiöknen, någonstans mellan Kina och Mongoliet. Det karga landskapet förtär genast den som utan utrustning försöker betvinga det, varför gruppen tvingas stanna vid planet och sakta förgås i den obönhörliga miljön. Av någon outgrundlig anledning finns gott om vatten och konserverade persikor ombord på planet, så någon omedelbar fara för de överlevandes väl och ve föreligger inte. Den gåtfulle liftaren, spelad av den lysande Giovanni Ribisi (kanske mest känd för sin insats i Rädda menige Ryan och som Phoebes yngre bror Frank i Vänner) visar sig vara flygplanskonstruktör och börjar småningom leda arbetet med att konstruera en ny farkost av det störtade planet. Under detta arbete drabbas han av hybris och blir lätt despotisk, väl medveten om sin egen oumbärlighet.
Dennis Quaid, i rollen som flygplanets kapten, förvandlas efter en kort föreläsning om människors behov av tro, hopp och kärlek från schablonen ”inbiten, sarkastisk cyniker med problem bakom sig” till schablonen ”godmodig, rättskaffens hjälte med hjärtat på rätta stället”. Som strebertjänsteman torde Hugh Laurie fungera alldeles utmärkt, men när regissören John Moore halvhjärtat försöker blåsa liv i konflikten mellan arbetare och överhet fungerar det inte alls. Situationer som effektivt kunde utnyttjats till att skapa ett inträngande porträtt av människor under svår press försitts således helt och hållet. Skådespelarna verkar helt sakna motivation och läser sina repliker med samma inlevelse som en hop högstadieelever under ett påtvingat julspel, något som inte underlättas av den undermåliga regin.
Himlens vilt klarblå nyans möter öknens mjuka terrakottatoner i ett enkelt, mycket vackert och suggestivt bildspråk. Öknen skildras som ett levande, nyckfullt väsen, vars infall är omöjliga att förutspå och beveka. De drabbades utsatthet och litenhet inför miljöns enorma krafter gestaltas med sublim stringens.
Även om bildspråket stundom är underskönt och det finns en del spännande ögonblick, går hela produktionen på tomgång utan att ens försöka resa sig från den resignerade ton som anslagits redan från början. Flight of the Phoenix kan tyvärr inte rekommenderas. En klichéfylld historia som denna, kunde varit acceptabel om den åtminstone varit spännande. Nu är den inte ens det – se den som hyrfilm, om du nödvändigtvis skall se den.
Betyg: 4 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0059183/
22 februari 2005
17 februari 2005
Mode - Käklinjeskägg
Käklinjens återkomst
Den senaste tiden har recensenten med stigande förvåning noterat hur vissa män, både i massmedia och i samhället som helhet, lägger sig till med en mycket speciell typ av skägg: käklinjeskägget. Detta börjar i en smal, förlängd polisong, sträcker sig fram i ett än smalare band längs käkens linje för att till sist avslutas kring munnen i någon variant av munskägg. Det rör sig således varken om en skepparkrans eller ett helskägg, utan huvudsyftet med denna ansiktsbehåring förefaller vara att definiera käklinjen. Gemensamt för majoriteten av de män som väljer detta skägg är att de tillhör den växande skara vars energiintag vida överstiger deras förbrukning, varpå de plötsligt funnit att gränsen mellan ansikte och hals blivit en smula diffus och härav sett sig nödgade att markera skiljelinjen. Snyggt är det i varje fall inte.
Lägg hellre en halvtimme om dagen på motion, bröder!
Betyg: 1 av 10
Den senaste tiden har recensenten med stigande förvåning noterat hur vissa män, både i massmedia och i samhället som helhet, lägger sig till med en mycket speciell typ av skägg: käklinjeskägget. Detta börjar i en smal, förlängd polisong, sträcker sig fram i ett än smalare band längs käkens linje för att till sist avslutas kring munnen i någon variant av munskägg. Det rör sig således varken om en skepparkrans eller ett helskägg, utan huvudsyftet med denna ansiktsbehåring förefaller vara att definiera käklinjen. Gemensamt för majoriteten av de män som väljer detta skägg är att de tillhör den växande skara vars energiintag vida överstiger deras förbrukning, varpå de plötsligt funnit att gränsen mellan ansikte och hals blivit en smula diffus och härav sett sig nödgade att markera skiljelinjen. Snyggt är det i varje fall inte.
Lägg hellre en halvtimme om dagen på motion, bröder!
Betyg: 1 av 10
16 februari 2005
Opera - Faust
Det är dumt att sälja sin själ till djävulen
I regi av Stewart Laing ger Malmö Opera och Musikteater under våren Faust, den klassiska operan av Charles Gounod efter Goethes förlaga. Librettot är välbekant: genom att sälja sin själ till djävulen får Faust sin ungdom åter, varpå han förför och sedan bedrar den sköna Marguerite.
Scenografin är en kreativ fullträff; scenen har förvandlats till biografsalong, där den vita duken ömsom används för filmprojektion och ömsom avlägsnas för att avslöja en bakomliggande, inre scen. Scenen får härmed en oväntad och flitigt utnyttjad dynamik, som låter operan spela i flera dimensioner.
Laing har valt att förlägga intrigen till modern tid, vilket får en del intressanta konsekvenser. Första akten utspelar sig bitvis i ett diskotek där operans musik skarpt kontrasterar mot den samtida klubbinredningen. Mötet i musik och koreografi mellan två, av sekler åtskilda, kulturer som ändå tjänar samma syfte är uppfriskande; diskoteksmiljöns attribut får en nästan drömlik effekt när den kolliderar med Gounods musik, oklanderligt framförd av Malmö Operaorkester under dirigenten dirigenten Guido Ajmone-Marsa. Med en ironisk gest får Laing mycket elegant Mephistopheles att låta ett godisregn av narkotiska preparat falla över diskoteksbesökarna. Inte heller drar sig Laing för att låta skådespelet få burleska vinklingar, något som exemplifieras av det smyckeskrin som Marguerite föräras som en kärleksgåva från Faust. Detta visar sig innehålla blinkande krims-krams av det slag som brukar finnas till försäljning på marknader, vilket gör att scenen då hon besjunger smyckenas skönhet väcker stor muntration i publiken.
Faust själv gestaltas genomgående av två figurer, dels av sitt äldre jag, som symboliserar själen, och dels av sitt yngre jag, som tyst personifierar kroppen och därmed är ett redskap i den äldre Fausts händer. Denna estetiskt mycket tilltalande, bokstavliga dikotomi skänker regissören möjlighet att utnyttja ett särskilt brett spektrum av kontrasterande emotioner, då själens underliggande svårmod och hopplöshet aldrig för ett ögonblick lämnar Faust, trots den nyvunna ungdomens rikedom och glädjeämnen. I en stark scen ersätts kroppen av själen i kärleksakten med Marguerite. Den egentliga huvudrollen tillhör faktiskt Marguerite, vars prestation genomgående är lysande. I tredje akten finns en en serie av tre oerhört effektfulla och mycket filmiska scener då hon i sitt badrum tar sitt nyfödda barn av daga. På detta följer en stark sekvens i fängelset där hon besöks av Faust, som kommit för att befria henne. Gåshuden reser sig fortfarande på mina armar när jag tänker på den.
Faust i Laings tolkning är dock inte utan problem. Andra akten känns mest som en transportsträcka som varken regi eller scenografi lyckas rädda; hela operan hade mått väl av att kortas ned en smula. Trots mycket goda prestationer från samtliga medverkande är de tre timmar och trettio minuter som föreställningen varar alldeles för lång tid, vilket gör att betyget blir lägre än operan egentligen förtjänar.
Betyg: 6 av 10
Malmö Opera och Musikteater: http://www.malmomusikteater.se/
I regi av Stewart Laing ger Malmö Opera och Musikteater under våren Faust, den klassiska operan av Charles Gounod efter Goethes förlaga. Librettot är välbekant: genom att sälja sin själ till djävulen får Faust sin ungdom åter, varpå han förför och sedan bedrar den sköna Marguerite.
Scenografin är en kreativ fullträff; scenen har förvandlats till biografsalong, där den vita duken ömsom används för filmprojektion och ömsom avlägsnas för att avslöja en bakomliggande, inre scen. Scenen får härmed en oväntad och flitigt utnyttjad dynamik, som låter operan spela i flera dimensioner.
Laing har valt att förlägga intrigen till modern tid, vilket får en del intressanta konsekvenser. Första akten utspelar sig bitvis i ett diskotek där operans musik skarpt kontrasterar mot den samtida klubbinredningen. Mötet i musik och koreografi mellan två, av sekler åtskilda, kulturer som ändå tjänar samma syfte är uppfriskande; diskoteksmiljöns attribut får en nästan drömlik effekt när den kolliderar med Gounods musik, oklanderligt framförd av Malmö Operaorkester under dirigenten dirigenten Guido Ajmone-Marsa. Med en ironisk gest får Laing mycket elegant Mephistopheles att låta ett godisregn av narkotiska preparat falla över diskoteksbesökarna. Inte heller drar sig Laing för att låta skådespelet få burleska vinklingar, något som exemplifieras av det smyckeskrin som Marguerite föräras som en kärleksgåva från Faust. Detta visar sig innehålla blinkande krims-krams av det slag som brukar finnas till försäljning på marknader, vilket gör att scenen då hon besjunger smyckenas skönhet väcker stor muntration i publiken.
Faust själv gestaltas genomgående av två figurer, dels av sitt äldre jag, som symboliserar själen, och dels av sitt yngre jag, som tyst personifierar kroppen och därmed är ett redskap i den äldre Fausts händer. Denna estetiskt mycket tilltalande, bokstavliga dikotomi skänker regissören möjlighet att utnyttja ett särskilt brett spektrum av kontrasterande emotioner, då själens underliggande svårmod och hopplöshet aldrig för ett ögonblick lämnar Faust, trots den nyvunna ungdomens rikedom och glädjeämnen. I en stark scen ersätts kroppen av själen i kärleksakten med Marguerite. Den egentliga huvudrollen tillhör faktiskt Marguerite, vars prestation genomgående är lysande. I tredje akten finns en en serie av tre oerhört effektfulla och mycket filmiska scener då hon i sitt badrum tar sitt nyfödda barn av daga. På detta följer en stark sekvens i fängelset där hon besöks av Faust, som kommit för att befria henne. Gåshuden reser sig fortfarande på mina armar när jag tänker på den.
Faust i Laings tolkning är dock inte utan problem. Andra akten känns mest som en transportsträcka som varken regi eller scenografi lyckas rädda; hela operan hade mått väl av att kortas ned en smula. Trots mycket goda prestationer från samtliga medverkande är de tre timmar och trettio minuter som föreställningen varar alldeles för lång tid, vilket gör att betyget blir lägre än operan egentligen förtjänar.
Betyg: 6 av 10
Malmö Opera och Musikteater: http://www.malmomusikteater.se/
13 februari 2005
Språk - Uttrycket "sån här"
Ett sånt här uttryck
Smygande har ett uttryck på mycket kort tid lyckats få oöverträffad penetration i samhällets samtliga talspråkliga skikt. Det rör sig om uttrycket "sån här" och varianter av detta, som förekommer förbluffande ofta i dagligt talspråk, recensentens eget inkluderat.
Syftet med detta inskjutna uttryck är naturligtvis inte att rikta uppmärksamheten mot något i talarens närhet befintligt föremål, utan snarare att illustrera att det som avses är något nytt, modernt eller något som inte alla kan förväntas känna till. Uttrycket har i denna position förlorat sin status som demonstrativt pronomen och kan sägas fungera som en talarens ödmjukhetsmarkör vars uppgift är att ta udden av det kontroversiella i att nämna en företeelse som kanske eller kanske inte är okänd för vissa närvarande. Genom att använda uttrycket "sån här" som ett initialt adjektiv fjärmar talaren sig en smula från objektet och inbjuder, om så begärs, till en närmre förklaring av dess beskaffenhet.
Ur sociolingvistisk synpunkt är uttrycket av stort intresse. Att en konstruktion får fäste, som enkelt låter talaren indikera ödmjukhet, är knappast en tillfällighet. En enkel tolkning kan vara att senare års explosionsartade blomning av billiga elektroniska produkter för vardagsbruk föder ett behov av att kunna enkelt kunna föra föremålet på tal och samtidigt indikera förståelse för att inte alla kan hålla sig ajour med utvecklingen och känna till de begrepp som diskuteras.
Problemet är att "sån här" redan reducerats från en ödmjukhetsmarkör till generell utfyllnad som rent grammatiskt saknar berättigande och därmed sällar sig till samma kategori som de välbekanta "liksom" och "typ". Oavsett vad ett språköra tycker om uttrycket är den ursprungliga avsikten således vällovlig, men regressionen av det dagliga talspråket till att inkludera "sån här" i var och varannan sats gör att betyget blir mycket lågt.
Betyg: 2 av 10
Smygande har ett uttryck på mycket kort tid lyckats få oöverträffad penetration i samhällets samtliga talspråkliga skikt. Det rör sig om uttrycket "sån här" och varianter av detta, som förekommer förbluffande ofta i dagligt talspråk, recensentens eget inkluderat.
Syftet med detta inskjutna uttryck är naturligtvis inte att rikta uppmärksamheten mot något i talarens närhet befintligt föremål, utan snarare att illustrera att det som avses är något nytt, modernt eller något som inte alla kan förväntas känna till. Uttrycket har i denna position förlorat sin status som demonstrativt pronomen och kan sägas fungera som en talarens ödmjukhetsmarkör vars uppgift är att ta udden av det kontroversiella i att nämna en företeelse som kanske eller kanske inte är okänd för vissa närvarande. Genom att använda uttrycket "sån här" som ett initialt adjektiv fjärmar talaren sig en smula från objektet och inbjuder, om så begärs, till en närmre förklaring av dess beskaffenhet.
Exempel:
"Jag har köpt en sån här mp3-spelare."
Här inbjuds åhörarna att uttrycka sin osäkerhet inför mp3-spelaren och få
innebörden förklarad för sig.
"Jag har köpt en mp3-spelare."
Ovanstående fras låter deltagarna möjligen fråga vem som tillverkat
produkten, hur mycket minne den utrustats med eller liknande, men samtliga
förutsätts känna till mp3-spelare som begrepp.
Ur sociolingvistisk synpunkt är uttrycket av stort intresse. Att en konstruktion får fäste, som enkelt låter talaren indikera ödmjukhet, är knappast en tillfällighet. En enkel tolkning kan vara att senare års explosionsartade blomning av billiga elektroniska produkter för vardagsbruk föder ett behov av att kunna enkelt kunna föra föremålet på tal och samtidigt indikera förståelse för att inte alla kan hålla sig ajour med utvecklingen och känna till de begrepp som diskuteras.
Problemet är att "sån här" redan reducerats från en ödmjukhetsmarkör till generell utfyllnad som rent grammatiskt saknar berättigande och därmed sällar sig till samma kategori som de välbekanta "liksom" och "typ". Oavsett vad ett språköra tycker om uttrycket är den ursprungliga avsikten således vällovlig, men regressionen av det dagliga talspråket till att inkludera "sån här" i var och varannan sats gör att betyget blir mycket lågt.
Betyg: 2 av 10
11 februari 2005
Mat - Yoggi mini blåbär
Sukralos-spetsad lunch
Det nya, konstgjorda sötningsmedlet sukralos godkändes för användning i livsmedelsprodukter i Sverige från och med den 29 januari 2005 och redan har produkter som innehåller ämnet hittat ut till butikerna. Enligt uppgift från sukralostillverkaren framställs ämnet genom att tre väte-syregrupper på sockermolekylen byts ut mot kloratomer, vilket medför att molekylen inte bryts ned av kroppen utan passerar rakt igenom. Utrustad med en gom som aldrig riktigt kunnat acceptera den sällsamma eftersmaken av aspartam, var det med stor spänning jag inhandlade denna sukralos-spetsade yoghurt för lunchförtäring i dag.
Produkten levereras i en rätblocksformig tetra top-förpackning med en vit skruvkork högst upp. Detta är en trevlig lösning då skruvkorken effektivt eliminerar den osmakliga intorkning av yoghurt som alltid plågade de ursprungliga förpackningarna med invikningsbar öppning. Förpackningen har en sval, modern utformning som står i bjärt kontrast till innehållets utseende. När den lättflytande, ilsket syrénfärgade yoghurten fyller tallriken får ögonen en allvarlig chock av det oväntade utseendet. Av mängden mörkblå bitar att döma, är halten blåbärsskal ganska hög.
Yoghurten är god. Tungan får en angenäm kittling av den lätta syran, vilken balanseras utmärkt av den genomträngande fylliga, men aldrig arroganta, blåbärsaromen. Sötman för en ganska tillbakadragen, men fullt urskiljbar roll och blir aldrig dominant. När så de första skedarna yoghurt passerat munhålan väntar jag uppmärksamt på den förväntade eftersmaken av sötningsmedel och till min besvikelse upplever jag faktiskt en lätt, lätt sådan; en artificiell air dröjer sig kvar en kort stund. Tillsammans med den banan som slutade sina dagar skivad i denna portion yoghurt, påminner eftersmaken om det medel med banansmak som tandläkarna penslade tänderna med när jag var liten.
Denna yoghurt kommer definitivt att finnas i mitt kylskåp emellanåt, som variation till de övriga sorters syrade mjölkprodukter som förekommer i mitt hem.
Betyg: 7 av 10
Tillverkare: Arla
Energiinnehåll: 35 kcal per 100 g
Wikipedia: http://en.wikipedia.org/Sucralose
10 februari 2005
Godis - Mums-mums
Klibb-klibb
En omtänksam kollega bjöd idag på den klassiska gräddbulle som går under namnet Mums-mums. Mig veterligen har jag tidigare inte smakat denna gräddbullsvariant - i mitt barndomshem bjöds vid högtidligare tillfällen på gräddbullar av det toppigare slaget, antingen kokosbeströdda eller blanka, sålda av skolelever som lät förespegla att pengarna gick till behjärtansvärda klassresor och dylikt - och således såg jag med viss iver fram emot att få smaklökarna kittlade av en dylik läckerhet.
En gräddbulles beståndsdelar är tre: chokladskalet, skuminnanmätet samt kexplattan. Mums-mums har ett elegant skruvat chokladskal bestående av ljus choklad. Vid första bettet i gräddbullen brister skalet med ett trevligt ljud och delar lite oväntat godmodigt med sig av sina chokladskärvor till omgivande golv och bordsskiva. Detta fenomen, som i finare gastronomiska kretsar går under namnet tacofenomenet, är helt accepterat varför ingen skugga skall falla över Cloetta för detta val av chokladkonsistens. Problemet är smaken! Ack! En alltför söt smak fyller gommen och tränger undan den eventuella kakao som finns, vilket är tråkigt och drar ned helhetsbetyget ganska starkt.
Så skuminnanmätet: Mums-mums skuminnanmäte är ganska segt och har en distinkt smörig arom, vilket harmonierar väl med kaffe, men även här har Cloettas sockeriver fått alldeles för stort utrymme då den söta smaken i konjunktion med skummets äggvita strax får tungan att klibba allvarligt mot gommen. Gräddbullens bas, kexplattan, är Mums-mums styrka. En lagom frasig kexplatta, vars stuns står i uppfriskande kontrast till gräddbullens sötma, är det som slutligen räddar bakverket från ett genomgående dåligt betyg.
Det återstående intrycket av detta Cloettas flaggskepp är den söta klibbigheten. Mums-mums är således en gräddbulle som aldrig kommer handlas av mig, men skulle samma godhjärtade kollega ånyo få för sig att bjuda på samma produkt, kommer jag naturligtvis inte att avböja.
Betyg: 5 av 10
Tillverkare: Cloetta
Energiinnehåll: 400 kcal per 100 g (80 kcal per styck)
En omtänksam kollega bjöd idag på den klassiska gräddbulle som går under namnet Mums-mums. Mig veterligen har jag tidigare inte smakat denna gräddbullsvariant - i mitt barndomshem bjöds vid högtidligare tillfällen på gräddbullar av det toppigare slaget, antingen kokosbeströdda eller blanka, sålda av skolelever som lät förespegla att pengarna gick till behjärtansvärda klassresor och dylikt - och således såg jag med viss iver fram emot att få smaklökarna kittlade av en dylik läckerhet.
En gräddbulles beståndsdelar är tre: chokladskalet, skuminnanmätet samt kexplattan. Mums-mums har ett elegant skruvat chokladskal bestående av ljus choklad. Vid första bettet i gräddbullen brister skalet med ett trevligt ljud och delar lite oväntat godmodigt med sig av sina chokladskärvor till omgivande golv och bordsskiva. Detta fenomen, som i finare gastronomiska kretsar går under namnet tacofenomenet, är helt accepterat varför ingen skugga skall falla över Cloetta för detta val av chokladkonsistens. Problemet är smaken! Ack! En alltför söt smak fyller gommen och tränger undan den eventuella kakao som finns, vilket är tråkigt och drar ned helhetsbetyget ganska starkt.
Så skuminnanmätet: Mums-mums skuminnanmäte är ganska segt och har en distinkt smörig arom, vilket harmonierar väl med kaffe, men även här har Cloettas sockeriver fått alldeles för stort utrymme då den söta smaken i konjunktion med skummets äggvita strax får tungan att klibba allvarligt mot gommen. Gräddbullens bas, kexplattan, är Mums-mums styrka. En lagom frasig kexplatta, vars stuns står i uppfriskande kontrast till gräddbullens sötma, är det som slutligen räddar bakverket från ett genomgående dåligt betyg.
Det återstående intrycket av detta Cloettas flaggskepp är den söta klibbigheten. Mums-mums är således en gräddbulle som aldrig kommer handlas av mig, men skulle samma godhjärtade kollega ånyo få för sig att bjuda på samma produkt, kommer jag naturligtvis inte att avböja.
Betyg: 5 av 10
Tillverkare: Cloetta
Energiinnehåll: 400 kcal per 100 g (80 kcal per styck)
08 februari 2005
Film - The Grudge (2004)
Ja, den skräms!
Hårt nischade genrefilmer vars uppgift är att ingjuta en speciell känsla i åskådaren - vare sig det må vara uppsluppenhet, rädsla eller något annat - är problematiska av den enkla anledningen att när de element som spelar på sagda känslor plockas bort och filmens övriga kvaliteter uppdagas, inser åskådaren att inte mycket återstår.
Filmen låter inledningsvis berätta att när någon dör under ett raserianfall, stannar raseriet kvar och bildar en förbannelse, som sedan kommer att hemsöka och ta av daga dem som besöker platsen. Det är kring denna enkla kärna filmen kretsar: Sarah Michelle Gellar spelar en amerikansk sköterska som under sina studier i Tokyo praktiserar som hemtjänstassistent. Under ett besök hos en dement kvinna inträffar diverse subtila obehagligheter som sedan eskalerar. Huset, som Gellars rollfigur besöker, har långt tidigare bebotts av en familj, där fadern blev sinnessjuk och tog livet av sig efter att ha mördat sin hustru och son. Den döda familjen, främst modern, förföljer obönhörligt så dem som kommer i kontakt med huset.
The Grudge skräms ordentligt med välgjorda effekter. Modersspöket åtföljs av ett skrapande strupljud som får nackhåren att resa sig och jag fann mig mer en än gång sitta och titta på filmen genom glipan mellan pekfinger och långfinger. Mer än så har dock filmen inte att erbjuda; varken Sarah Michelle Gellar eller någon annan skådespelare tillåts utveckla sin karaktär nämnvärt, inte heller den tragiska och ganska intressanta historia om obesvarad kärlek som ligger till grund för förbannelsen utvecklas. Den bästa prestationen står den för mig tidigare okända Ryo Ishibashi för, då han med små medel lyckas porträttera den svårmodiga japanska utredaren.
Sammanfattningsvis är detta en riktigt otäck film som tyvärr har en story som är tunnare än lagret florsocker på en semla. För skräckeffekternas skull, enkom, är den sevärd som hyrfilm en halvtråkig, regnig tisdagskväll.
Betyg: 4 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0391198/
Hårt nischade genrefilmer vars uppgift är att ingjuta en speciell känsla i åskådaren - vare sig det må vara uppsluppenhet, rädsla eller något annat - är problematiska av den enkla anledningen att när de element som spelar på sagda känslor plockas bort och filmens övriga kvaliteter uppdagas, inser åskådaren att inte mycket återstår.
Filmen låter inledningsvis berätta att när någon dör under ett raserianfall, stannar raseriet kvar och bildar en förbannelse, som sedan kommer att hemsöka och ta av daga dem som besöker platsen. Det är kring denna enkla kärna filmen kretsar: Sarah Michelle Gellar spelar en amerikansk sköterska som under sina studier i Tokyo praktiserar som hemtjänstassistent. Under ett besök hos en dement kvinna inträffar diverse subtila obehagligheter som sedan eskalerar. Huset, som Gellars rollfigur besöker, har långt tidigare bebotts av en familj, där fadern blev sinnessjuk och tog livet av sig efter att ha mördat sin hustru och son. Den döda familjen, främst modern, förföljer obönhörligt så dem som kommer i kontakt med huset.
The Grudge skräms ordentligt med välgjorda effekter. Modersspöket åtföljs av ett skrapande strupljud som får nackhåren att resa sig och jag fann mig mer en än gång sitta och titta på filmen genom glipan mellan pekfinger och långfinger. Mer än så har dock filmen inte att erbjuda; varken Sarah Michelle Gellar eller någon annan skådespelare tillåts utveckla sin karaktär nämnvärt, inte heller den tragiska och ganska intressanta historia om obesvarad kärlek som ligger till grund för förbannelsen utvecklas. Den bästa prestationen står den för mig tidigare okända Ryo Ishibashi för, då han med små medel lyckas porträttera den svårmodiga japanska utredaren.
Sammanfattningsvis är detta en riktigt otäck film som tyvärr har en story som är tunnare än lagret florsocker på en semla. För skräckeffekternas skull, enkom, är den sevärd som hyrfilm en halvtråkig, regnig tisdagskväll.
Betyg: 4 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0391198/
Film - Ray (2004)
It's a Shame About Ray
Lemonheads lysande skiva från 1992 med ovanstående titel har fått förnyad aktualitet i och med "Ray". Filmen försöker innerligt att engagera åskådaren i Ray Charles brokiga liv, men trots att potentialen finns hos både skådespelare och regissör, lyckas filmen inte nå ända fram.
I kronologisk ordning med tillbakablickar på barndomen skildras soulgigantens liv från tidpunkten då han ger sig av till Seattle och framåt. En stor mängd personer passerar revy, och häri ligger filmens problem: den enda person som lyckas frigöra sig från celluloiden och bli levande är Ray Charles, alla andra förblir tvådimensionella. Jamie Foxx i rollen som Ray Charles är faktiskt helt enastående, både i gestaltandet av legendens subtila vardagsmimik med den mjuka, karakteristiska rösten, samt dennes välkända manér med yviga rörelser under musiknumren. Övriga skådespelares agerande känns schablonartat, speciellt under filmens första halva, vilket gör att filmen tappar publiken för att sedan aldrig riktigt lyckas lyfta igen.
Musikaliskt vilar filmen på en nästan outsinlig källa soul- och gospelhits, ur vilken med varsam hand hämtas ett utmärkt urval. Här överträffar filmen förväntningarna, med gnistrande elektriska prestationer; Foxx pianospel skänker dessutom ytterligare autenticitet som filmen väl behöver.
Trots sina brister är filmen både visuellt och audiellt njutbar, men den kunde varit mycket bättre. Se den, men vänta gärna till den släpps på DVD.
Betyg: 6 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0350258/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
