Film – Closer (2004)

Melankoli och vagt obehag.
I ett närgånget porträtt av fyra människors destruktiva relationer, lämnar Closer knappast någon oberörd. Skickligt skådespeleri, skicklig regi och skickligt foto gör detta till en gedigen överföring från teater till film, som tillvaratar filmmediets närgångna gestaltningsmöjligheter.

Den aspirerande författaren Dan, som försörjer sig på att skriva nekrologer, träffar på väg till sitt arbete den till London från New York nyanlända Alice, då han hjälper henne till sjukhus när hon blir påkörd vid ett övergångsställe. De båda inleder ett förhållande, varpå Alice inspirerar honom att skriva en bok. En tid senare möter han under ett fotograferingstillfälle Anna, som han genast blir betagen i. Då hon avvisar honom, spelar han henne ett elakt spratt genom att utge sig för att vara hon på en anonym webbchatt och stämma träff med en okänd man. Den okände mannen visar sig vara stilig läkare vid namn Larry, och trots träffens bistra utgångsläge, är deras kärleksaffär snart ett faktum.

Upptakten till Closer är lågmält humoristisk och stilsäker, men leendet stelnar ganska snart, då de båda parens vägar återigen korsar varandra och Dan och Anna börjar träffas i hemlighet. Sakta bryts paren ned och i allt större doser ger människorna, för att skydda sig själva, efter för undertryckt svartsjuka, brutal uppriktighet och självdestruktiva beteenden.

Closer gestaltas i ett osminkat, kornigt bildspråk som förlänar filmen en dokumentär känsla. De fyra huvudrollsinnehavarna är magnifika, men Jude Law (Dan) och Julia Roberts (Anna) lyser lite starkare än Natalie Portman och Clive Owen, vilket till stor del tillskrivs det faktum att Roberts och Laws rollfigurer besitter ett slags verklighetsnära alldaglighet, som möjliggör omedelbar identifikation hos publiken. Det lätt labila intryck som både Portman och Owen förmedlar accentuerar de förras prestationer och gör dem än mer trovärdiga, men medför samtidigt att deras egna roller blir något mindre; härmed tappar de lite av sin luminositet.

Regissören Mike Nichols, som ligger bakom storverk som Mandomsprovet och Vem är rädd för Virginia Woolf (men även dussinverk som Fallet Henry och Wolf), lyckas skickligt och med små, enkla medel överföra en känsla av allestädes närvarande kyla. Skådespelet är ena stunden gnistrande intensivt, för att i nästa stund vara halsbrytande svalt tillbakalutat med inslag av små runda korn av svart, träffsäker humor – men ständigt med en isande känsla av alienation och utsatthet. Sakligt registrerande följer kameran parens förehavanden utan att blunda för obehagliga scener, vilka drabbar duken med olycksbådande kraft. Det enda tillfälle då äkta värme kan skönjas i människornas liv är i de flyktiga förälskelseögonblicken, då murarna för en kort stund rivs och blottar den sårbara, ömhetslängtande människan.

Closer är en av de ytterst få filmer som gör en besvärande djup rispa i medvetandet, så att åskådaren en lång tid efteråt kan komma på sig själv med att fundera över skildringens relationer och reflektera och associera kring olika element i filmen. Filmens omedelbara eftersmak är melankoli och vagt obehag, fast i positiv bemärkelse.

Betyg: 8 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0376541/