Med jämna mellanrum beslutar produktionsbolag att av redan befintliga manuskript förfärdiga nya filmer. Resultatet blir, i bästa fall, ungefär jämbördigt med originalet, men sannolikheten för att ansträngningen skall utmynna i en medioker prestation är tyvärr mycket stor. Manchurian Candidate är tyvärr inget undantag – förvisso har jag inte sett 1962 års tappning där Frank Sinatra spelar huvudrollen, men är 2004 års variant en film vars kvalitet är i paritet med originalets, borde ursprungsversionen stannat på skissbordet.Under ett uppdrag i Kuwait dagarna innan Operation Ökenstorm inleds, blir en trupp utsatt för ett bakhåll. I den eldstrid som uppstår omkommer två män och truppens befälhavare, major Ben Marco, blir slagen medvetslös. Situationen räddas dock av den unge sergeanten Raymond Shaw, som i en smått osannolikt heroisk insats egenhändigt jagar angriparna på flykten och leder truppen i säkerhet. För detta resoluta agerande belönas sergeanten med Medal of Honor, arméns finaste medalj.
Starkt påverkad av sin politiskt mycket inflytelserika moder inleder sergeanten sedan en framgångsrik politisk karriär, som dryga tiotalet år senare leder honom till att kandidera till posten som vicepresident i det stundande valet. Modern, spelad av Meryl Streep, styr sonen med en thatchersk järnhand och skyr inte några medel för att nå de högsta nivåerna i de amerikanska maktskikten. Samtidigt leder en serie händelser den desillusionerade Ben Marco att börja misstänka att truppen utsatts för en komplott under uppdraget och att truppmedlemmarnas minnen manipulerats för att passa dunkla syften. Utan att veta vilka krafter han har att göra med, börjar Marco göra efterforskningar kring händelserna för att få reda på vad som egentligen hände och snart korsas hans och Shaws vägar återigen.
Demme skildrar den amerikanska politiska sfären med ganska trubbiga redskap och utan större nyansrikedom. Förvisso appellerar det flåshurtigt pompösa televisionssymbiotiska maktspelet till åskådarens inneboende konspirationsteorier; Demme dristar sig till och med att förföra med fragmentarisk, sprudlande vacker retorik. Tyvärr är dessa stunder av själfull själlöshet alltför få, då resten av berättandet varken förmår skapa trovärdighet eller intresse. Det blir helt enkelt aldrig spännande.
Som Raymond Shaw är Liev Schreiber mycket bra - hela karaktären förmedlar en känsla av obekvämlighet och missmod, men på grund av Streeps flagranta överspel uppstår aldrig någon intressant dynamik med den ondskefulla modersgestalten. Schreibers lyckade gestaltning av Shaws janusansikte i relation till sin karriär, sin moder och sitt ursprung är faktiskt filmens stora behållning, då Denzel Washington i rollen som Ben Marco bäst beskrivs av adjektivet ”löjeväckande”. Washington lyckas inte ingjuta något som helst liv i sin plågade hjälte utan stapplar från det ena intermezzot till det andra med ett olyckligt ansiktsuttryck.
Förutsägbart, med smidigheten hos en val i ett vardagsrumsakvarium, har regissören sökt vidlåda filmen en känsla av odefinierbar drömlikhet som skall införa ett slags generell, febrig osäkerhetskänsla. Obehagliga hallucinationer och drömmar hos huvudpersonerna skall skildra graden av insikt men verkar mest vara en ursäkt för brist på övrig substans. I kombination med det enkla, rättframma bildspråket blir de taffliga försöken till spänningsuppbyggnad platta och ointressanta, trots diverse kast i intrigen.
När eftertexterna rullar, kvarstår faktum: Manchurian Candidate känns som ett olidligt långt avsnitt av Macgyver med hög budget, men utan spännande apparater byggda av skräp, sågspån och aluminiumfolie.
Betyg: 3 av 10
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0368008/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar