Irritationsmoment: Saker som låtsas vara slumpmässiga men inte är det

Otillåtet mönsterdjup

För att kunna skriva detta inlägg måste recensenten tyvärr erkänna att det finns en liten spricka i hans annars så klanderfria och förträffliga, för att inte säga lysande, personlighet. Det handlar om de små vardagliga ting som låter påskina att de är slumpmässiga men i själva verket inte alls är det. De har en liten, men naggande förmåga att irritera mig.

Ponera exempelvis ett vanligt schackbräde. Åtta gånger åtta rutor av fullkomlig regelbundenhet, inga problem där. Ponera sedan en kappa med hundtandsmönster, något mer oregelbundet, men ändå ett tydligt mönster: inget slumpmässighetslåtsande - inga problem. Ponera ett träd. Ja, ett vanligt träd. Oregelbunden tillväxt, men en slutlig form som ändå uppvisar en viss regelbundenhet. Inga problem där heller.

Irritationsmomentet består alltså inte i regelbundenhet i sig, utan i de artefakter som förlänats ett mönster som är till för att ge ett intryck av oregelbundenhet, men som redan vid ytlig granskning uppvisar ett tydligt mönster. Dessa mönster noteras vanligtvis i offentliga miljöer, där inredningen formgivits på ett sådant sätt att små smutsfläckar inte skall märkas.

På tredje plats: heltäckningsmattan på Heathrows terminal 4!
Jag har med ojämna mellanrum den stora glädjen att hälsa på hos folket på den stora ön väster om Frankrike. Förutom te, tycker de också om heltäckningsmattor. Faktum är, att engelsmännen tycker om heltäckningsmattor så till den milda grad att de gärna skulle använda dem som beläggning på motorvägarna om det inte vore för att de blir hala när det regnar på dem. De förstår inte varför någon inte skulle vilja ha heltäckningsmatta i sitt hem. Därför ser engelsmännen också det som helt naturligt att man mer eller mindre tapetserar en hel flygplats med heltäckningsmatta. Det är ju varmt och skönt för fossingarna.

Vid ankomsten till Heathrows terminal 4 slussas resenärerna igenom flera kilometer av korridorer belagda med heltäckningsmatta innan det är dags att visa passet för en artig passkontrollant. För dem, som inte sett dessa mattor, kan det käckt gråbrunsvarta mönstret närmast liknas vid mögelfläckar i olika långt gångna stadier av tillväxt. Jag kan för min inre blick se hur en korpulent, småsvettig försäljare i grå polyesterkostym, ivrigt angelägen att ge sin årliga bonus en angelägen knuff uppåt genom att prångla ut kilometervis av denna hopplösa matta, använder begreppet tidlös modernitet i försäljningstillfället.

Problemet är dock inte mattans outsägliga brist på estetik, utan att denna matta är regelbunden, trots sina föresatser att inte vara det. Mönstret är stort, det medges, men när blicken höjs från golvet och mattan betraktas i vinkel, ses ett tydligt mönster, där mönstret är återkommande med en frekvens på cirka två meter åt varje håll. När den trötte resenären vandrar längs dessa oändliga korridorer är det den trista upprepningen av ett ännu tristare mönster som möter hans blick.

På andra plats: Sony Ericsson w800i!
Jag har i min ägo en mobiltelefon av denna modell, vilken inhandlades enkom av det skälet att den påstods vara en riktigt bra musikspelare som dessutom hade den fördelen att det var möjligt att telefonera med den. Med telefonen följde ett slags gåtfulla hörlurar som petas in så långt i örat att det vid användandet uppstår en viss fruktan för att kirurgiska ingrepp skall krävas för avlägsa dem, men de filtrerar dock framgångsrikt bort alla övriga ljud och bidrar effektivt till lyssnarens tinnitus.

Vid lediga stunder proppas den full med bra musik, som gör pendlandet mellan Köpenhamn och Malmö trevligare. Medpassagerarnas snörvlingar, snarkningar och högljudda telefonsamtal försvinner fullständigt. Problemet är bara att musiken inte spelas slumpmässigt. Musikspelaren skaffar sig snabbt vissa favoritlåtar, som den träget spelar om och om igen, åtminstone tre, fyra gånger om dagen. "Sweet Home Alabama" tål bara att lyssnas på en gång om dagen.

På första plats: mitt duschdraperi!
Jag har bara en ursäkt: det såg fint ut i affären. Olika nyanser av blått och vitt i ett slags mosaikmönster som passar fint till mitt badrum. Mosaikmönstret upprepar sig ungefär var tionde ruta, upptäckte jag redan vid monteringen. Jag ser mönstret varje dag. Det irriterar mig lite lätt, som ett skoskav, varje dag.

Varför skaffar jag inte ett nytt?
I hemlighet misstänker jag att jag gillar att irritera mig lite smått.

---

Andra bloggar om: Flygplatser, mobiltelefoner, duschdraperier och irritationsmoment